Startsida Föreningen A-laget Ungdom Marknad Supporter Biljetter Övrigt Webbshop
Ron Pasco
 

Året är 1977 och det är vinter. På kanalen Rideau i Ottawa ligger isen tjock sen en tid tillbaka. Massor av folk är ute och åker skridskor på kanalen som frusit till is. Bland allt folk finns en liten 5-årig pojke som för första gången tar sina första skär tillsammans med sina föräldrar. Pojken heter Ron, Ron Pasco. Ja så gick det till när Ron lärde sig åka skridskor. Jag fick möjlighet att sätta mig ner med Ron och prata vitt och brett om hockey dagarna innan han lämnade Ljungby.


Det var här Ron lärde sig åka skridskor

Ron berättar att det var enkelt att välja ishockey. Hockeyn är verkligen en nationalsport i Kanada och är mer eller mindre en del av kulturen i landet, så det var naturligt att välja hockey som sin sport. Som ni nyss läst tog han sina första skär i Ottawa på kanalen Rideau. Ottawaborna brukar skryta med att de har världens längsta hockeyrink där på vintern säger Ron med glimten i ögat.

Troja hade han inte hört talas innan han kom till klubben. Han säger dock att en god vän till honom hade nämnt att han i sin tur hade kände en som spelade för Troja (Petter Sandström) och hörde sig för lite om klubben. Ron berättar att det han fick veta om Troja i förväg visade sig stämma bra. Anledningen till att det blev Troja var att han hade suget kvar att spela hockey även om han tyckte det var svårt att spela igen efter att haft ett uppehåll med spelandet. Vidare att han sökte en utmaning och där han skulle få bli behandlad på ett rättvist sätt och få komma in i en organisation som är proffsig i sitt agerande. Ron säger att han spelat i klubbar som varit bra men också i dåliga klubbar rent organisatoriskt. Ron behövde fundera en del innan han bestämde sig för Troja. Han hade aldrig tidigare bott i Sverige och han säger att det alltid tar en tid innan man vant sig vid ett nytt ställe (och land). Sverige har han dock varit i tidigare. Spelat för Kanada i Globen under Sweden Hockey Games vilket han tyckte var riktigt skoj.

När vi börjar prata om språk säger han att svenska är svårt men också att han själv är lat. Alla här pratar så bra engelska så han behöver inte prata svenska, återigen med glimten i ögat. I Tyskland pratade nästan ingen engelska vilket ledde till att han mer eller mindre tvingades att lära sig språket. Ron kan prata franska också i och med att Kanada är tvåspråkigt. Dock pratar han det så sällan att han nästan glömt bort det. Ibland när han försöker prata franska kommer tyska ord istället, säger han med ett skratt.

På frågan varför han spelar i nr 19 så säger Ron att när han var yngre hade han alltid nr 15 men när han kom med i ett juniorlag så fick spelarna där inte välja utan bara blev tilldelade nr och då blev det nr 19 för honom. När han dock kom till universitetsligorna valde han att ta sitt gamla favoritnummer, 15, igen. Det blev dock inte så långvarit för när han kom till Europa och till sin första klubb där visade det sig att nr 15 var upphissad i taket i den klubben så det blev att ta fram nr 19 igen och sedan dess han han försökt att alltid ha nr 19 i de klubbar han spelar för. När jag säger till honom att det hade blivit tufft att försöka få nr 15 i Troja skrattar han och medger att det hade varit väldigt svårt och fyller på med att den tröjan lär hissas upp när Håkansson lägger av.
 


Foto: Fredrik Skog

Ron tycker att hockeyn är lite annorlunda här jämfört med det han varit van vid i Tyskland. Två olika sätt att spela och han säger att det nog är lite mer fysiskt spel i tyskland jämfört med här i Sverige vilket förklaras med att det finns en hel del nordamerikanska spelare och tränare i den tyska ligan. Ron säger att det varit kul att få lära sig att spela på ett litet annorlunda sätt jämfört med hans år i den tyska ligan. Dock var det inte så kul att spela i Göteborg i Kortdedala ishall. Det var den sämsta ishall under säsongen tyckte han. En ishall som dock föll honom i smaken var Löfbergs Lila Arena, ingen stämning dock i matchen mot Skåre men arenan var verkligen toppen säger Ron.

När vi kommer in på svårigheten att gå upp till Allsvenskan säger Ron att han tycker det är lite märkligt serieupplägg då det först krävs att man är topp 4 (Div 1) och sedan topp 3 (Allettan) och sedan ett mycket kort slutspel (playoff) och sist topp 2 (kvalserien). Ron säger att det räcker med en dålig vecka lagom till playoff för att hela säsongen ska vara förstörd men säger också att oavsett serie så är det svårt att gå upp/bli mästare och att det ska vara svårt. Om det vore lätt att vinna skulle alla lag vinna förr eller senare.

Så kommer vi in på domarstandarden i serien. Ron säger att domaren alltid har ett svårt jobb som granskas hårt av både spelare och fans och får aldrig göra minsta fel. Han säger att hockey är ett snabbt spel och att man inte kan begära att en domare ska se 100% av allt som sker på isen. När jag svarar Ron att det var ett ganska diplomatiskt svar skrattar han högt och säger: ”jag försöker bara vara rättvis mot dem”. Han säger vidare att det kan vara svårt att spela när nivån skiftar från match till match. Han tror att de flesta förbund har tittat på de striktare regler NHL satte upp för några år sedan och försöker nu kopiera in detta i sina ligor och man får ge det ett par år innan alla domare har hittat ungefär samma nivå och då kommer det bli positivt för hockeyn men samtidigt påpekar Ron att man inte får plocka bort det fysiska spelet från hockeyn för då dör spelet. Man måste kunna få kämpa om en puck i ett sarghörn utan att man blir utvisad för att man rör den andre spelaren.


Foto: Johan Pelkonen
Domaren på bilden har inget med artikeln att göra

 

Ron blev väldigt besviken och ledsen när han blev skadad i playoffmatchen mot Enköping. Dels för att det var så dålig tajming (viktigt skede på säsongen) men också att inte få vara med laget och hjälpa sina lagkamrater på isen nu när de roliga matcherna skulle börja. Han berättar att det var väldigt jobbigt att stå vid sidan och se laget spela. Han hade så mycket energi i kroppen och visste inte var han skulle göra av den. Bredden som fann i laget gjorde att han inte direkt kände någon oro för hur det skulle gå. Ron berättar att Mattias (Nilsson och Åkesson) gjorde mycket bra ifrån sig och höjde sig när det drog ihop sig till viktiga matcher. Ron tillägger att skador tillhör spelet. Spelar man inte tillräckligt hårt får man inga skador. Det går alltid att glida undan och inte stå upp när det blir hårt spel men du kommer inte långt i din karriär som du inte är beredd att offra lite för att nå dina mål. Okbensskadan var en av de allvarligaste han råkat utför under sin karriär.
Ron säger att steget upp till Allsvenskan för alltid kommer vara ett stort ögonblick i hans karriär. Han berättar att alla vinster när man blir mästare eller tar steget upp är det som man kommer att minnas när man en gång i tiden minns tillbaka på sin karriär, så säsongen 07/08 med Troja kommer att leva vidare i Rons minne.

Jag frågar honom om vilken spelare i Troja som är mest underskattad. Ron tänker en stund innan han säger att Henrik ”Hugge” Jonasson är underskattad. Många utanför laget inser inte hur mycket hjärta han bidrar med till laget. De flesta tittar i tidningen dagen efter match och letar efter vilka som gjort flest poäng men det finns fler viktiga saker. Utan hjärta vinner du inga stora matcher säger Ron

När jag frågar vad han är mest nöjd med under karriären hittills så blir han tyst en lång stund innan han säger att det var en stor ära och mycket speciell känsla att få dra på sig den kanadensiska tröjan och få spela med landslaget. På följdfrågan vilken som är den bäste han spelat med så får han tänka till igen innan han nämner Joe Juneau, som han spelade tillsammans med på colleage innan Joe gick till Boston i NHL och hade ett par riktigt vassa säsonger. En annan spelare som han nämner är Jan Alston som aldrig spelat i NHL men som Ron säger är en mycket bra spelare. Utsedd till tyska ligans bäste spelare ett år och huserar nu i Österrike där han snittar 1 poäng per match (över 350 matcher spelade)



Joe Juneau i Boston
 

På sista frågan ber jag Ron sätta samman en all-star femma med vad han tycker är de bästa spelarna. Svaret jag får är något överraskande men han säger att han ska beskriva hur all-star laget INTE skulle se ut och säger att han länge funderat på detta. Han tycker att alltför många klubbchefer bara tittar i poängprotokollet när de ska köpa en spelare. Ron säger vidare att oavsett vilken liga eller serie du har, du kan (om du hade möjligheten teoretiskt) sätta samman de 20 poängbästa spelarna i Elitserien, Allsvenskan eller NHL så skulle de aldrig vinna en titel. Du behöver mer i ett lag än bara de som kan göra mål. Jag kanske är konstig säger Ron men jag är helt övertygad att du behöver så många olika roller i ett lag.

Vi tackar Ron för att han ställde upp och gjorde denna intervju möjlig.

Självklart frågade jag även om han kunde tänka sig att fortsätta i Troja vilket han gärna kunde tänka sig men att han behövde tänka lite på det hela. Nu efter att denna intervju är gjord så vet vi ju alla svaret. Ron har skrivit på för 2 år med Troja - Härligt!

/Fredrik

 

 

 


 

 


Publiceringsverktyg

IF Troja-Ljungby, Telefon: 0372-621 81, Fax: 0372-839 02, E-post: info@troja-ljungby.com